Att vara tacksam för livet och känna glädje
Alla har vi en livsfilosofi, tro eller övertygelse som vi lever efter. Vissa tror på något eller har en tro, andra är övertygade om att det inte finns något att tro på. Oavsett om man tror på något eller är övertygad om att det inte finns något att tro på, så skulle jag säga att det är ens livsfilosofi. För mig är det viktigt att respektera var och ens livsfilosofi.
Min egen andlighet är mycket viktig för mig. När jag var ung sökte jag mycket men kom ganska snart underfund med att alla svar finns inom mig själv. Sedan dess har jag inte sökt utan förlitat mig på att svaren på de eventuella frågor man har, alltid kommer till en när man är redo.
Jag jämför sökandet med att gå ut i skogen och plocka svamp. Oftast har man en eller ett par sorter som man "kan" och det är dem man alltid letar efter. Man vet också ungefär var någonstans man kan hitta sin favoritsvamp och dit går man, med siktet inställt på den svamp man helst vill hitta. Har man tur hittar man svamp där man trodde att det skulle finnas. Har man otur fortsätter man att leta eftersom man inte har uppnått det förväntade resultatet. På precis samma sätt tänker jag att det är när man söker svar på "meningen med livet" eller andra existentiella frågor. Tyvärr missar man kanske den sällsynta växten i skogen, eller förmånen att skåda ett vackert djur, om man redan har en föreställning om det man tror att man ska hitta. Förmodligen känner man heller inte hur många olika dofter skogen består av eller hur det låter när vinden tar tag i olika trädkronor. När man söker hittar man det som man är förinställd på, och inget annat. För att utvecklas är det nödvändigt att ha öppna sinnen, att våga lyssna inåt och att våga tro på de svar man får. Först då upptäcker man de sällsamheter man bär inom sig.
Meningen med livet är inte alldeles lätt. För många är det något som verkar finnas utanför dem själva; något som finns där oavsett om man vet om det eller inte. Andra kanske har en föreställning om att den finns inom oss, väntande på att "bli upptäckt" då man har kommit tillräckligt långt i sin utveckling. Jag har en annan föreställning. Jag är övertygad om att meningen med livet är att göra livet meningsfullt. Om jag kommer hem tomhänt efter min tur i skogen så kan jag välja om jag ska vara bitter för att jag slösat bort en hel eftermiddag på ingenting eller om jag ska reflektera över vilka upplevelser jag kan ta med mig in i framtiden. Det är val som vi alla gör och det är mitt ansvar att se till att valen blir meningsfulla för mig själv och mitt liv.
Framförallt känner jag tacksamhet för allt vad livet gett mig och allt vad jag har fått lära mig. För hur det än är så är det i de svåraste stunderna som man gör de mest lärorika erfarenheterna. Och ur de svåraste stunderna kan man verkligen hitta guldkornen i livet och glädjen med livet för man förstår att uppskatta sådana saker som annars är så självklara. Man har ju själv erfarit att de inte alls är det. Livet är magiskt och förunderligt och vi har lyckan att vara mitt i det.
Jag har också ett helt fantastiskt yrkesliv, och har förmånen att leva mitt drömliv yrkesmässigt som massageterapeut, healer, medium och Instant Transformation practitioner. Gå gärna in på min andra hemsida om du vill veta mer om det:
Lite kuriosa om mig
Jag tycker att det är spännande med människor. Många gånger är det så att den "buttre enstöringen till granne" har massor att berätta - om man bara tar kontakt och ger sig tid att lyssna. Likaså kan den "sippa gamla" tanten ha varit med om fantastiska saker i sitt liv. Eller din mycket unga arbetskamrat som inte alls ger intryck av att ha några särskilda livserfarenheter. Man måste ha öppna sinnen för att upptäcka människor. Jag har varit med om en del saker i mitt liv som inte är så vanliga och som jag tänkte dela med mig av på denna sida.
En riktig svintur
I mitten av 1980-talet fick jag en förfrågan av en bekant om jag ville medverka i en musikvideo som skulle släppas på MTV. Det tyckte jag lät ganska kul. Musikvideon handlade om en grupp människor i långt gången tid som festade så som man gjorde förr. Två tjejer begav sig av från värdshuset i gryningen och kände sig lite lössläppta. De fick för sig att rida på en gris. Den här grisen var enormt stor och vi skulle rida nakna på den. Tagningarna skedde i början på april och innan dagen var slut var vi halvt ihjälfrusna. Vi gjorde inspelningen på en 4H-gård där bonden sprang omkring hela dagen med ett helt gäng kameror hängandes om halsen. Som tur var så var grisen utrustad med samma underbara tålamod som vi mänskliga "svin". Videon visades aldrig på MTV och ingen annanstans heller. Vad jag vet.
Giftermål på camping i Meknes
I början av 1990-talet gifte jag mig i Marocko. Vi hade ett traditionellt bröllop, men det jag inte hade tänkt på var att jag var tvungen att omvända mig till Islam för att kunna gifta mig traditionellt. Och jag hade förstås inte någon "man i byrålådan" som kunde lämna över mig. Vi blev tvungna att ta en tur i den vräkiga limousinen som tillhörde den marockanska motsvarigheten till "pastorsämbetet" och ragga en vuxen man, ej muslim, som ville lämna över mig. Först åkte vi runt till kyrkorna i sta'n, men vi fick inte tag i någon man där. Då åkte vi till campingplatserna där vi slutligen såg en ljus långhårig man yrvaket kravla sig ur en tältöppning. Ur limousinen kliver en handfull skara människor (varav en; min syster, fotograferar frenetiskt) och frågar om han är kristen och om han i så fall vill delta i en liten ceremoni. Vi hade tur! Tyvärr talade han inte arabiska utan vi fick engagera hans kamrat att tolka då min man inte fick sköta tolkningen själv. Vi placerade stolar i en stor ring, de gigantiska böckerna togs fram och efter en massa frågor och svar på heder och samvete var jag såväl omvänd som gift. Det hela avrundades med att vi skrev in våra namn i liggarna.
Under tiden som detta skedde samlades folk i massor runtikring oss som naturligtvis undrade vad vi gjorde på campingen. Min man fattade inte först att vi var gifta. Det var verkligen ett antiklimax för min romantiskt lagda man. Hela proceduren avslutades med en provisorisk bröllopsfest med läsk och sockerkaka på campingens cafeteria. Vi är nog de enda som har fikat med en enormt stor publik på en öppen plats i Marocko. Emellertid var vi inte riktigt gifta förrän vi hade fått alla stämplar på våra papper om giftermålet, vilket tog många dagar i anspråk. Hemma hos familjen hade vi sedan ett tre dagar långt bröllop med flera olika ritualer som gick in i varandra i ett. Men det är en annan historia.
Vi är numera skilda, men det beror inte på kulturskillnader eller något annat stereotypt. Åtminstone är vi skilda enligt svensk lag eftersom vi bodde här då. Vi tänkte inte på att vi måste skilja oss enligt marockansk lag också, där vi alltså fortfarande är gifta. Det är rätt kul, faktiskt. Min före detta man flyttade tillbaka till Marocko efter skilsmässan, är omgift och har två barn.
Förtjänstfulla insatser
I slutet av 1990-talet fick jag den stora äran att ta emot Fo 44's silverplakett för förtjänstfulla insatser. Det var vår försvarsområdesbefälhavare, Kim Åkerman, som personligen förärade mig denna, tillsammans med ett tal som jag knappt minns något av. Jag hade blivit kallad till ett möte under andra förespeglingar då man visste att jag inte är så förtjust i utmärkelser. När Kim Åkerman inledde den enkla ceremonin förstod jag ingenting. Jag vet inte hur mycket och vad denna plakett innebär i militära sammanhang, men för mig betyder den enormt mycket. Framförallt har jag ändrat uppfattning om utmärkelser. Numera tycker jag att det är viktigt att lyfta fram människors goda kvaliteter med de medel som finns. För min egen del innebar det att även jag kunde se och uppskatta kvaliteter hos mig själv som jag tidigare inte förstod att sätta värde på.
Jagad av paparazzi
I augusti 1999 hoppade jag och min son fallskärm, ett prova-på-hopp. Det var helt underbart! Vi hoppade över Gärdet i Stockholm. När jag landade rusade en reporter och en fotograf fram och ville intervjua mig. Med den rusningen kunde reportern kvalificera sig till paparazzi. De var där för att skriva om saker man kunde göra i vår somriga huvudstad. Reportaget blev bra och fotona också.
Sjösjuk i luften
Sommaren 2001, provade jag på att flyga ett litet flygplan. Det var jättekul, och ganska lätt, men ingenting som jag gör om. Min son var med som passagerare. Han lyckades hetsa flyginstruktören att bravera med loopar. Jag var sjösjuk i flera timmar efteråt. Och inte en enda paparazzi dök upp efter min lyckade landning.