Att leva med ett inre kaos och ha en hjärna som fungerar som en tumlare

Det är alltid tragiskt när ens barn går bort i unga år. Min son hade ett kämpigt liv. När han var liten brottades han med ett inre kaos av känslor, som kunde blossa upp i plötsliga vredesutbrott. Han var världens goaste unge, generös och mån om andra, men också impulsstyrd. Han levde verkligen i nuet, vilket innebar att hans egna behov gick före konsekvens- och samvetstänkande. Han var alltid så nyfiken och hungrig på livet, allting var till för att upptäckas. Tyvärr tröttnade han lika fort också. Det var som om nyhetens behag i sig var det enda som betydde något.

Min son var redan som barn en så kallad "kicksökare" med en inre oro. Han fann tidigt drogerna som gav honom både välbefinnande och kickar. Han blev snabbt beroende. Min son sörjde att han aldrig hade fått en normal tonårstid på grund av att han började så tidigt med droger. Han hade velat haft minnen av ett normalt tonårsliv, med de sjyssta kompisar han istället valde bort och med mig, hans mamma. Jag sörjde också, men mest för att han inte haft chansen att mogna och utvecklas i tonåren. När man börjar så tidigt med droger bryts den viktiga mognadsprocessen som sker i tonåren. Jag hade i många år svårt att acceptera den personlighetsförändring som min son genomgick. Jag saknade min son, helt enkelt. Det vill säga, den son som jag kände.

När han var vuxen hade han inte en fungerande empati. Han hade inte svårt att förstå hur andra människor skulle reagera eller känna, men han brydde sig känslomässigt inte. Däremot var han väldigt beskyddande, omhändertagande och omtänksam mot dem som stod honom nära och som var betydelsefulla för honom. Jag tror att mycket av empatin försvann på vägen, som en överlevnadsstrategi för honom själv, eftersom han inte kunde styra sig själv och sina behov. Genom att negligera sina egna känslor kunde han behålla sin sinnesnärvaro istället för att få ett känslokaos där allt bara svartnade. En annan orsak till att empatin försvann kan vara en biologisk självbevarelsedrift då det i längden måste påverka neurologiskt att hela tiden ha sådana "påslag" av känslor. Säkert försvann också mycket av hans empatiska förmåga genom hans drogande. Han började med droger redan vid elva års ålder, då han provade hasch. Vid tolv-tretton års ålder provade han amfetamin. Långt senare, i vuxen ålder, berättade han för mig att amfetaminet gjorde att han kände sig "normal", och att han först då förstod hur "vanliga" människor mådde och fungerade. Amfetaminet gjorde nämligen att han kunde gå på ett lägre varvtal, och känna ett lugn som han annars aldrig kände.

Under hela sin uppväxt levde han på högvarv, både inom sig och utåt som hyperaktiv. Självklart hade han också lugna stunder då han var i balans. Dessa stunder var som guldklimpar i tillvaron. Det har varit en förmån att få vara mamma till min son, samtidigt som det har varit en resa fylld med mycket sorg och oro. Sorg över en förlorad son, då han förlorade sig själv i drogernas värld, och ständig oro för de konsekvenser som drogandet hela tiden förde med sig.

Min son hade flera perioder då han var helt drogfri. Både korta och långa perioder. Varje period var han övertygad om att han aldrig mer skulle ta droger, att han kunde stå emot. Han gav heller aldrig upp. Om och om igen försökte han. Om och om igen kämpade han sig tillbaka. Under sitt sista levnadsår resignerade han. Vid det laget hade hans psyke tagit mycket stryk av allt drogande. Han var deprimerad och i dåligt psykiskt skick. Framförallt hade han förlorat all tilltro på att någonsin kunna få ett värdigt liv. Under det sista året hade vi kontakt med psykiatrin. Det var ett chockartat initialt möte, då ingen ville hjälpa min son. Att inte bli väl mottagen och hjälpt ökar bara depressionen och värdelösheten man känner. Så var det också för min son. Tack vare att jag var med och kunde prata för min son, och även vara en "besvärlig anhörig" som insisterade på att han skulle få hjälp, så blev han inskriven. Turerna var dock många, och under en alltför lång tid för en deprimerad, trasig och suicidbenägen människa levde min son i ovisshet och med en ökande känsla av att vara betraktad som ett samhällets avskräde. Han kom slutligen till en långtidsklinik för utredning där han fick en diagnos. Personalen var dessutom både engagerad, kompetent och utrustad med ett himmelskt tålamod. Faktum är att jag betraktade denna avdelning som psykiatrins himmelrike. Det var ett lyft att få komma dit för min son som kände att han inte längre kunde betraktas som en simpel knarkare och samhällsparasit. Det fanns förklaringar till varför han hade börjat med droger. Trots detta var han i så dåligt skick att han försökte ta sitt liv flera gånger, tills den dagen då han fullbordade sitt suicid. Den 21 augusti 2004 slängde han sig på strömskenan i tunnelbanespåret. Jag fick veta att han inte var påverkad av varken alkohol eller droger när han gjorde det. Hur konstigt det än kan låta så kändes det just då bra att han inte hade tagit sitt liv påverkad. Det var som om det skulle ha blivit ännu mer sorg i hjärtat om drogerna i stunden hade påverkat honom att avsluta sitt liv.