Jag har levt ett brokigt liv med giftermål i Marocko, stort intresse för Japan och några resor dit, tillbringat mina semestrar under ett decennium i södra Senegal och haft ett dedikerat intresse för aikido (ca 25 år) och inom hemvärnssjukvården och Röda Korset (ca 7 år). Jag har också haft ett andligt intresse, eller snarare en världsåskådning, som har guidat mig genom livet. Men det är inte något av detta som har lett mig till att bli författare med ett eget (litet) förlag. Det var min son som ledde in mig i de tankebanorna, eller rättare sagt, hans önskan om att vi tillsammans skulle skriva en bok om hans liv. Vid det laget var han trött på sitt liv och önskade inget annat än att kunna leva det han kallade "ett vanligt Svensson-liv". Som han sade:

"Om det så bara hjälper en enda person som läser vår bok, att slippa göra alla fel jag gjort, så är det värt alla besvär att skriva den". 

Vår resa började när jag blev ensamstående mamma lagom till min 20-årsdag, efter att ha levt i ett fem år långt misshandels-förhållande. Min son var redan på BB aktiv så till och med barnmorskorna förundrades. Han hade extremt lätt för att lära sig nya saker och var tidig i sin utveckling, med precis allt. Och allt skulle gå i raketfart samtidigt som han snabbt tröttnade på aktiviteter han höll på med. Han var också kicksökare och fullständigt orädd för faror, snarare att han sökte sig till dem. När han var elva år provade han hasch för första gången. Men det visste förstås inte jag då, ännu mindre att han provade amfetamin när han var tolv-tretton år. Själv visste jag knappt vad droger var. Det blev  startpunkten för en kamp mot drogerna och för ett värdigt liv. En kamp som slutade 2004, efter flera självmordsförsök då han slutligen tog sitt liv, en månad innan sin 27-årsdag.