När man kämpar hårt hela tiden är det viktigt att ha strategier så man orkar och kan hoppas att det kommer att bli bättre

Jag vill gärna förmedla det jag har lärt mig under resans gång. Råd och erfarenheter som jag själv skulle ha varit tacksam om någon kunde ha förmedlat till mig. Jag fick min son bara några månader innan jag skulle fylla 20 år, och även om jag av andra då ansågs mogen för min ålder, hade jag inte mycket erfarenheter av livet att komma med. Och jag var definitivt inte rustad för den kamp som skulle komma. Därför vill jag gärna dela med mig lite av det jag har lärt mig med det förbehållet att varje situation är unik och att det egentligen inte finns något rätt eller fel.

 

Var öppen och berätta hur det är

Det kan vara väldigt knivigt att ha ett barn som inte beter sig eller uppför sig som andra barn. Jag hade dessutom nackdelen att se ut och låta som väldigt ung, så jag hamnade ofta i situationer där andra vuxna i varierande åldrar skulle tala om för mig hur jag skulle hantera min son, som kunde ha fått ett vredesutbrott eller var helt hyperaktiv och uppskruvad eller infernaliskt envis. Många föräldrar har väl varit med om barn som satt sig på tvären, tjurat, testat gränser, varit ledsna eller arga, kanske till och med jättearga. När det gällde min son fanns det bara en on- och offknapp från lugn, glad och jättegosig till ett vulkanutbrott oavsett om han var arg, ledsen eller bara tvär.

Jag upptäckte ganska tidigt att folk faktiskt hade stor förståelse när jag beskrev hur min son var, och om hur svårt det var att hitta sätt att dämpa hans känsloutbrott. 

Jag fortsatte därför att vara öppen genom åren och upptäckte att förvånansvärt många delade, eller hade liknande, erfarenheter. Likaså upplevde jag att många var tacksamma för att jag var så öppen, då det gav dem en större medvetenhet och förståelse i deras kontakter med andra barn och/eller föräldrar.

 

Våga ta hjälp

Det är viktigt för barn att de känner sig trygga med sina föräldrar, särskilt de barn som är så beroende av struktur och rutiner. Är du trygg så undanröjer det många onödiga situationer som leder till konflikter.

Man kan ta hjälp på många olika sätt. Ett sätt är att leta upp en förening eller organisation där du kan träffa andra som har liknande erfarenheter och som ordnar kurser, workshops, tipsar om litteratur och föreläsningar med mera.

Ett annat sätt är att på egen hand söka så mycket kunskap som det bara går. Idag finns ju internet, och har du inte tillgång till det själv kan du till exempel boka dator på biblioteket.

Ett tredje sätt är att ta hjälp via barnavårdscentralen, skolkurator, BUP med flera aktörer som erbjuder professionell hjälp.

 

Att förlåta sig själv

Som människa och förälder är det lätt att tänka "jag borde ha gjort si eller så", "jag skulle inte ha gjort det eller det", särskilt om det inte går bra för barnet. Med facit i handen kan man efteråt se hur man skulle ha gjort istället. Men man har ju aldrig facit i handen, utan man får göra det bästa man kan, med de förutsättningar man har för stunden. Om man grämer sig för att man tagit fel beslut eller handlat fel så bryter man ned sig själv. Det tar mycket kraft från en. Resultatet blir att man lätt känner sig misslyckad, och hur trygg är man som förälder om man upplever sig som misslyckad? Det skapar bara en rädsla att man i fortsättningen ska fatta fel beslut. Barnet mår inte bra av att föräldrarna är rädda för att fatta fel beslut. Sådant märker ens barn direkt.

Även om det inte är lätt så är det ändå viktigt att man kan se att man har gjort sitt bästa, handlat efter sitt hjärta och vara nöjd med det, även om det inte räckte till.

Framförallt är det viktigt att förlåta sig själv och ha en förståelse för att man just då kanske var sönderstressad, hade tunnelseende, inte kunde tänka i tre steg eller tolkade situationen fel.

 

En enkel tumregel

En enkel tumregel är att inte räkna framgångar i resultat utan i hur mycket man orkat kämpa trots motgångar. Om jag ser på hur mycket jag har kämpat för min son så är jag oerhört framgångsrik, för jag har verkligen varit envis och enveten i min kamp. Men om jag ser på resultatet; en olycklig människa som aldrig lyckades komma ur sitt drogmissbruk och som var ledsen över sitt liv och slutligen själv tog slut på det, ja, då måste jag anse mig själv som fruktansvärt misslyckad. Nu gör jag inte det för jag vet att min kamp och min kärlek gav honom flera år extra; värdefulla år som innebar chanser till ett värdigt liv.

 

Att tänka positivt

Det har inte varit lätt att vara mamma åt ett hyperaktivt, impulsstyrt och depressivt barn som dessutom har krävt 100% närvaro hela tiden. Det har inte varit lätt att kämpa med myndigheter för att få hjälp och förståelse, framförallt inte när han började med droger och på slutet när han blev psykiskt sjuk. Det har inte varit lätt att vara ensam. Under årens lopp har min energi periodvis varit helt slut, och jag har känt mig så dränerad att jag knappt har orkat gå och lägga mig på kvällarna. Socialt liv har då bara känts som en belastning. Man orkar inte ens tänka framåt. Hur ska man då klara av att vara mamma och människa utan att bränna ljuset i båda ändarna?

 

Till att börja med ska man sluta upp med att tänka på, och oroas över, allt som man INTE vill ska hända. Anledningen är att hjärnan bara klarar av att tänka konkret. I hjärnan finns inte ordet "inte". Ett bevis på det är om man ber en person att inte tänka på en röd ros, så genast dyker en röd ros upp i hjärnan/tanken på den personen. Det gagnar inte mig att binda känslomässig oro för saker som bara finns i min fantasi och som kanske kommer att hända. De tankarna tar mycket kraft i onödan. Istället ska man tänka på hur man vill att det ska vara. Om jag ber en person att tänka på en tvåsitsig sportbil så kommer genast en bild i hjärnan på en sådan bil. Det gav mig styrka att tänka på det liv som min son hade möjlighet att leva och som skulle göra honom gott, och hur mycket jag skulle orka att kämpa för att han skulle kunna få det livet.

 

Hjärnan är tyvärr starkt vanestyrd och vill gärna halka in på gamla spår, särskilt om de spåren generar starka känslor. För att inte halka in på orostankar och rädsla för framtiden tog jag till flera strategier.

En strategi var att kasta fram "mot-tankar". När oron snurrade runt koncentrerade jag mig på att tänka på vad jag faktiskt kunde göra för att förbättra situationen, och på vilket sätt det förbättrade oddsen för min son. Det gjorde också att jag kände mig handlingskraftig istället för maktlös.

Jag brukade också tänka ut olika valmöjligheter som jag faktiskt hade, eller skulle kunna skapa. Små eller stora, det spelade ingen roll. Men känslan det gav mig att tänka på dem var viktig, plus att hjärnan fick sysselsätta sig med annat än eventuella orosmoment.

Ytterligare en strategi var att ha en bok till hands, eller kolla på en film, alternativt pyssla med något som jag behövde ha fokus på.

Det mest läkande för mig var dock att gå raska promenader eller att träna. Det blev så mycket lättare att tänka positivt när kroppen var i rörelse.

 

Att vara aktör istället för offer

Det som har genomsyrat alla mina strategier har varit att jag i alla lägen har gjort mig själv till aktör. Även om jag inte alltid har haft ork och energi så har jag i alla fall gjort något som jag har känt har medfört en förändring, en framgång, en process framåt, en plan eller åtminstone en förhoppning. På det viset har jag aldrig gett upp. På det viset har jag aldrig låtit mig själv att känna mig som ett offer, oförmögen att rå över omständigheter och andras nycker. Att vara aktör istället för offer har genererat styrka och drivkraft och skapat en god spiral.

 

Att acceptera och ta nya tag

Men hur gör man när man känner att man gjort allt man kunnat? Man har kämpat och slagits med näbbar och klor och gjort precis allt som står i ens makt. Många gånger var jag i den situationen. Vad gör man när maktlösheten och oron och ångesten sliter i mamma-hjärtat för att man är beroende av andras beslut? När sonen portas från psykakuten, eller sociala myndigheter hänvisar till varandra, och han inte orkar mer för han ser bara ryggarna av dem han söker hjälp hos? När sonen till slut ger upp och vänder tillbaka till ett liv han egentligen inte vill leva. När han inte alls vill leva längre.

 

I de situationerna hittar man inga svar på den eviga frågan: Vad mer kan jag göra? Det som jag gjort i de situationerna är att flytta fokus. Först har jag accepterat att det inte finns mer att göra. Jag kan inte påverka andra att hjälpa oss, och jag kan inte påverka min son mer när han har valt drogernas värld. Jag har flyttat fokus från striderna och lagt ner stridsyxan, och istället fokuserat på att "putsa mina fjädrar", "slicka mina sår" och på återhämtning. Jag har stannat upp och inventerat situationen och bedömt vad som rimligen kund återuppbyggas först, vilka behov jag har haft och vilka möjligheter som stått till buds. 

 

Genom att stanna upp, istället för att fortsätta strider som ändå är dömda att misslyckas, och fokusera på mina egna behov och möjligheter till återhämtning samt vad jag kan rusta mig med (bygga upp självtillit/känna mig "normal" och social/sova mycket/bara vara o s v) så har jag dels talat om för mig själv att jag är viktig (det höjer energinivåerna lite), dels riktat tankarna mot en framtid (återhämtning och upprustning riktar energierna mot framtiden).

 

Jag har också utvärderat mycket vad jag har gjort bra och vad jag kan göra bättre nästa gång. Det är ett annat sätt att rikta fokus mot framtiden. Det skapar en känsla av meningsfullhet att stanna upp och vara eftertänksam när man ändå inte kan kämpa mer, för tillfället. Jag funderar ju i syfte att lära mig till nästa gång, när det nu blir i FRAMTIDEN. Det skapar en känsla av att det trots allt inte är hopplöst, framtiden kan bära med sig förändringar, nya möjligheter och hopp. Det är också ett sätt att skapa en hälsosam distans till allt man gör, tänker och känner. För mig var dessa perioder värdefulla, eller rättare sagt jag GJORDE dem värdefulla, för det var då som jag lättast kunde sätta saker och ting i ett sammanhang, gallra ur orsakskedjor och få en förståelse för mina egna reaktioner samt se de olika processer som styrde i min son. I dessa perioder tog jag också reda på så mycket jag bara kunde om de myndigheter vi kom i kontakt med, kollade upp möjligheter till hjälp samt personer som skulle kunna vara behjälpliga på olika sätt. Jag förberedde/rustade mig inför kommande strider. Det var också ett sätt att rikta fokus mot framtiden, och därigenom ett sätt att tala om för mig själv att framtiden fanns för oss. Det blev en god spiral som ingav nya krafter, hopp och förtröstan.

 

Att bli stark med tiden

Jag har blivit stark med tiden, och jag har klarat mig bra med hjälp av alla mina strategier. Men det innebar inte att det helt och hållet tog bort all oro, och all ångest. Oron och ångesten fick jag lära mig att leva med dygnet runt, varje minut, varje sekund. Det innebar bara att jag mycket, mycket lättare klarade av att vara stark för både mig och min son, att jag klarade av att hålla hoppet och modet uppe hos oss båda, även när det var som allra svartast.

Copyright © Alla rättigheter förbehållna

FÖLJ MIG