Texter och dikter ur boken

Varsågod och lyssna när jag läser ett stycke och intervjuas om boken.

Texterna i kursiv stil är saxade ur boken.

Denna text handlar om Mikaels uppgivenhet över att inte kunna få hjälp någonstans. Jag hade tillfälligt fått in honom akut på sjukhus i Jönköping, där de tagit emot honom utan att ifrågasätta något då han var uppenbart psykotisk. Efter tre dagar måste han byta sjukhus då han var skriven i Stockholms län. Han var fortfarande psykotisk och väldigt orolig och vågade inte åka med främmande människor så jag skjutsade honom till Stockholm där vi försökte få in honom på något sjukhus. Det var lättare sagt än gjort. Inte på något sjukhus var man intresserad av att ta emot honom och skriva in honom på psykiatrisk avdelning utan hänvisade oss till missbruk, där man inte heller ville ta emot oss eftersom han inte hade några substanser i kroppen och var uppenbart psykotisk och suicidal. Vi åkte hit och dit mellan läkare som uppgav att de läkare som hänvisat oss till dem hade gjort felbedömning. Till sist är det en läkare på en avdelning för alkoholister som förbarmar sig över oss och skriver in Mikael där, med förbehåll att det är en temporär lösning och så fort en alkoholist behöver en plats måste Mikael skrivas ut.

"Jag undrar hur det är ställt med psyk- och beroendevården. Tydligen är det okey att placera en psykotisk och suicidbenägen människa på en avdelning där man uteslutande vårdar alkoholister. Mikael är helt förtvivlad över detta, och känner sig som ett lass sopor som man inte kan sortera ordentligt på återvinningscentralen (så uttrycker han sig). Han misströstar stort nu över att överhuvudtaget få hjälp. Som anhörig blir jag också extremt orolig. Dels för att jag inte kan lita på att Mikael får den hjälp han behöver och dels för att Mikael inte ska orka kämpa när han känner att psykiatrin inte vill satsa på honom."

Mikael blir, efter många turer och några olyckliga utskrivningar med självmordsförsök, äntligen inskriven på en avdelning för psykiskt sjuka och där han så småningom skulle få en utredning. Mikael såg verkligen fram mot att få hjälp att förstå varför han fungerade som han gjorde. Denna text är hämtad från ett av tre avsnitt, där Mikaels läkare reflekterar över första mötet med Mikael.

" Framför mig satt en vältränad, ung man. Hans kropp liknade en cirkusartists, van att göra akrobatiska nummer, eller en proffsboxares som en gång hade varit muskulös, men som den senaste tiden hade gått ned mycket i vikt. Mannen, som hette Mikael, hade nyligen lagts in på avdelning 34, på psykiatriska kliniken på Södertälje sjukhus, där jag vid tillfället tjänstgjorde som överläkare. Av den kvinnliga personalen beskrevs han som en man med ytlig charm med en god verbal förmåga, ständigt pockande på uppmärksamheten med utsagor om ett oändligt hjälpbehov för sina psykiska besvär. Den manliga personalen uppfattade honom lite olika. En del manliga skötare beskrev honom på ungefär samma sätt som den kvinnliga personalen hade uppfattat honom. Annan manlig personal, som av någon anledning hade varit tvungna att tillrättavisa Mikael för att han inte följt en basal norm för umgänge på avdelningen, hade uppfattat så mycket underliggande aggressivitet fråån honom att de kände ett obehag."

"Mikael beskrev att han under den senaste tiden hade "flippat ur totalt" och det framkom med all önskvärd tydlighet under samtalet att han inte var verklighetsförankrad och att han uppvisade symtom på nedstämdhet, ångest och självmordstankar. Samtidigt förklarade Mikael att han var psykiskt sjuk, men att han hade förvägrats hjälp av psykiatrin på grund av sin narkomani. Han förklarade att han ville ha hjälp för sina psykiska besvär omedelbart".

Två dikter ur boken